E N   K R Ö N I K A   O M   K A L L E   J A R L

Kalle Jarl

Ett vida känt gammalt högsbyoriginal
som nyligen gått ur tiden.

Signaturen gjorde sig härförleden saker till en artikel om tre gamla högsbyoriginal som alla hette Kalle i förnamn. En fjärde glömde jag - nej, inte glömde, - snarare hoppade över med avsikt eftersom han då ännu var i livet. Men nu har också Kalle Jarl skattat åt förgängelsen och det är inte för mycket att även han får sin runa. Den lille spinkige gubben med säcken över axeln, stövlar på de krokiga benen och huvudet beprytt med ett åldergrönt plommonstop eller, som å bilden härovan en ”sixpence”, var känd långt utanför hemsocknens gränser.
Hans fader var en ung soldat som hette Jarl och tjänade för Massemåla, men som dog medan Kalle ännu var bara barnet. Änkan och sonen bodde emellertid kvar i byn i en lite låg stuga. Den var så låg att okynniga ungar (och så’na fanns det ju överallt) kunde kliva upp på taket och lägga en läm över skorstenen när brasan i spiseln brann som bäst. Resultatet kan fastställas utan nämnvärt tankearbete. Det rök in. Då brummade Kalle djupt i basen: ”Gå ur spiseln käring, du drar ner rök”. Gumman blev förskräckt och reste på sig. I det samma lyfte pojkarna på ”täppet” och sikten klarnade genast. ”Sir du dä”, sa Kalle, ”att du drog ner röken”.
Gumman blev med åren något döv och när hon och Kalle voro ute på sina tiggarturnéer i bygderna fördes konversationen dem emellan ingalunda i viskande ton. Sonen fick träna lungor och stämband så det förslog och förvärvade under dessa år den kraftiga röst som sedan blev ett av hans karaktäristica.
Kalle skrevs i församlingsboken som jordbruksarbetare. Men han hade vagabondsinstinkter och en inrotad motvilja mot ordnat arbete. Mesta delen av sitt liv tillbringade han alltså på luffande fot och hans tiggareraider sträckte sig vida omkring medan krafterna stodo bi. Så kom han, berättas det, under en av dessa långfärder neråt kalmarbygden, där han gästade en lantbrukare.
Denne hyste Kalle både ett dygn och två, men när gästen inte visade tecken på att vilja bryta upp och värden icke hade någon lust att få honom ”skriven” hos sig, funderade värdfolket ut en list för att bli Kalle kvitt. Nu var det så att Kalle hade några kronor på banken efter sin mor och detta visste bonden. Alltså läser han med högan röst och under tydliga tecken till förvåning upp en (naturligtvis hopdiktad) notis om att banken, som förvaltade Kalles medel, stod inför en krasch och att endast de insättare som bevakade sin rätt följande dag hade utsikt att rädda sina pengar. Listen hade önskad effekt. Kalle for upp ur ”bäddens kvava ide”, hoppade i stövlarna, fick säcken över axlarna och startade oförtövat mot hembygden. Det var många dryga mil att gå, men den som i alla fall passade på när banken öppnades följande morgon – det var Kalle Jarl det. Vad han sade när han fick veta att man drivit med honom förmäler inte historien och det kan väl också vara egalt. Det finns nog lämpligare tänkespråk.
Kalle var, som vi härovan nämnt, innehavare av en basröst, som inte svarade mot hans lilla magra stofthydda. Och när han var i gott humör sjöng han, både psalmer och mera världsliga visor. En av de senare begynte så här:
”Det var en söndagsmorron
ja’ klädde mig så fin
jag skulle gå till körka’
å möta min Kristin.”
Den stumpen sjöng han gärna om han fick en slant för besväret.
När Kalle var ute på sina tiggareresor fick han allt som oftast sin påse full. Det var både grövre och finare kakor och alltihopa åkte med, tills han kom inåt Högsby. Där kunde han fatta posto på en av broarna och syna sina förvärv. Fanns det då någon grov kaka, som han ansåg sig inte ha användning för, singlade han iväg den utåt ån och sa: ”där åker du, agnesissa, men du lille go’e bit du följer mä hem”.
På marknaderna i Högsby tiggde han av trädgårdsmästarna ”rötter te e’ soppa”. Ved samlade han också på från ”floerna” utefter vägarna och kunde dra med sig långa sträckor. Ibland hände det att den dubbla bördan av säck och vedsträd blev Kalle för tung. Då knegade han iväg med vedbiten ett stycke, lade ner den, gick efter säcken och bar fram den o. s. v. ända till hemmet i Massemåla.
I Högsby hade han sina ställen, som han ofta besökte, bl. a. en skomakareverkstad. Gesällerna som ville skoja med Kalle, slogo sylar i stolen, där han bjöds att sitta. Han slog sig ner, flög upp igen och ville i fortsättningen av besöket helst förbli stående. Men han sa ingenting om orsaken. Nästa gång Kalle kom undvek han omsorgsfullt alla stolar och styrde direkt kurs mot den öppna spiseln i akt och mening att slå sig ner där. Det blev ingen varaktig vila där heller. Skomakarna hade förutsett omplaceringen och drivit i en försvarlig syl i hällens träbeklädnad. ”sitt kvar du Kalle”, nödgade de. ”Pärasoppa då ä gott du, gesäll”, svarade Kalle, utan att låtsas om att han kände sig ”stucken”.
I kyrkan gick han ofta, vinter och sommar klädd i storstövlar. Mitt under predikan kunde det hända att Kalle bröt upp och stövlade ut, vilket givetvis inte skedde ljudlöst. Han blev en gång tillfrågad om det verkligen var nödvändigt att på detta sätt störa kyrkofriden. Den frågande fick på ren svenska besked om att det var nödvändigt – synnerligen t. o. m.
Vid ett tillfälle, då Kalle blev bjuden på ett kokt ägg knackade han till skalet lite runt om, varpå han sväljde hela härligheten med skal och allt. ”Du har ju salt till ägget på tallriken” påpekade den något häpna värdinnan. ”Javesst”, sa Kalle, satte tallrikskanten till munnen och lät saltet rinna ner. Förmodligen tänkte han som den där gumman vilken slängde jästen efter i ugnen: det gör samma nytta!
Men åren gå ingen spårlöst förbi. Kalle åldrades, han som andra, tiggarfärderna blevo allt kortare och en dag orkade han inte reda sig själv längre utan blev omhändertagen och fick en fristad på hemsocknens ålderdomshem. Där tog man hand om stövlarna och gav honom lättare fotbeklädnad. Nu kunde han inte gå några längre sträckor men folket i ålderdomshemmets närhet fingo ganska regelbundna besök av Kalle, som tiggde ”tie öre te snus”. Rätt som det var hörde man Kalles tofflor tjafsa över förstugubron, dörren öppnades och en rytande röst lät sig förnimma. ”Dä ä vackert vä’r i da’ – kunne ja få tie öre?” Om ingen svarade, gick besökaren ut och dörren gled igen – för att ögonblicket efteråt öppnas på glänt, lagom för att Kalle skulle kunna sticka in näsan och fortsätta underhandlingarna: ”Dä’ ä’ vackert vä’r i da bara dä inte blåste – har I nån tieöring?” Ledde icke heller detta till resultat, konstaterade Kalle fakta: ”Nää dä gick inte” – Varpå han fortsatte till nästa ställe.
Vårens tid är farlig för de gamla och svaga. I våras blev Kalle sjuk och måste gå till sängs. Där låg han ungefär en månad, sedan var det slut. Vid jordfästningen talade officianten över bibelorden: ”Den som till mig kommer, honom skall jag sannerligen icke kasta ut”. Ett lämpligt ord och ett gott ord vid en gammal vandringsmans bår. Nu har Kalle fått ro. Trött av hundramila-vandringar i stekande sol och bitande kyla, sover han nu gott på kyrkogården under lindarna. Som så många andra, vilka i livet kanske haft det bättre ställt än den gamla vagabonden, men som nu äro precis lika enkla smålänningar inför vår herre som han.

A m e c.